nytt syre i något äldre lungor

Det hade gått nästan två månader. Två månader. Det lät betydligt mycket mer än en-och-en-halv vilket i själva verket låg närmare sanningen.

Det var nu snart två månader sedan han lämnade hemmet och staden där nere där världen hade tornat upp sig, där livet spann sina virrvarr av spindelnät som gjorde att han lade benen på ryggen, att han lade jag på hyllan. Pustade ut. Andades ut, ut ,ut och så äntligen in. Nytt syre fyllde lungor som blivit äldre, inte gamla, men definitivt äldre, halvvägs till nåt avlägset. Syre med tallbarrs- och mulltoedoft fyllde friskt de stadsflydda lungorna och försäkrade att allt en gång skulle bli bra, att här i huset med tunna väggar och utomhusdusch och P1 och kamin skulle ingenting torna upp sig skyskrapelikt och hotfullt. Här var tornen kaotiska master med först gröna och sedan gula lapptäckesegel som bit för bit föll av i höststormarna. Det var naturligt och vackert.

Jag låg och kippade efter andan på hatthyllan, låg på paus och avgiftning och han fick rycka ut, fick lära sig skogens och sjöns hemligheter, fick klä sig mot köld och kissa utomhus. Han misstyckte inte, fick sköta sig själv och de något äldre lugnorna som nu andades allt lättare. Dagarna gick, lätta sidor vändes i den tunga traven av böcker. Tunga dagar vändes till lätta nätter eller tvärtom och jag visade allt fler tecken till liv från sin självvalda exilplacering på hyllan. Jag bad ibland att han skulle läsa högt eller spela en låt på gitarren. Han kunde höra att jag sjöng med i refrängerna och förstod då att detta inte kunde fortgå mycket längre. Han hade alltid varit mycket förstående och självuppoffrande (för att inte säga självömkande) och tog en stjärnklar, månbelyst och vindränkt natt beslutet att nästa morgon säga upp sig själv, boka en stadsbiljett i jagets namn och dra sig tillbaks till minnenas och skrönornas rum, till legendernas och fiskehistoriernas salar. Han var en höst som bit för bit hade lappat ihop ett stormrivet täcke, det var inte mer med det. Det var naturligt. Det var vackert.

Jag vakande upp dagen efter i en instängd sovsäck, inget alarm hade tjutit, solen sken sitt förmiddagssken och jag kände mig utsövd och lugn. Jag drog in ett djupt andetag och kände hungern efter dagen kurra. Inget speciellt hade inträffat, men ändå var något förändrat, inte han eller jag eller livet med sina skyskrapor och skärgårdsöar. Nej allt fanns kvar precis som vanligt, det var bara några bitar av ett lappat segel som varit gröna och sen gula som fallit eller flugit med i en vindpust eller stormby och som hade fört med sig ett löfte om att allt en gång skulle bli bra. Jag hittade en tågbiljett bokad i mitt namn till nästa vecka. Jag ska åka hem. Jag ska åka hem efter nästan två månader och jag gör det med insikten om att allting en gång ska bli bra.

Hörde förresten något om att Nobelvägens cykelväg är under utbyggnad...

och det var lä och sol och nästansommar

Det finns ett ställe där det alltid är lä, där eftermiddagssolen för det mesta skiner, dit hösten aldrig når. Dit kan han gå när han behöver komma ut, när han behöver D-vitamin och frisk luft. Det händer att han gör det. Vet ni förresten att solen skiner mycket oftare här ute. Några bevis har han såklart inte, men det är hans teori, tes och slutsats.

Igår var en sådan dag när solen sken på läiga stället vid sjön. Det ligger förresten precis vid sjön. Han behövde luft och tog med fiskespöt, lite troskyldigt, mest för att inte väcka misstanke ifall någon skulle se honom.

Gå till sjön utan fiskespö? Ha!

Nej han tog med fiskespö och kom fram och det var lä och sol och nästansommar och han tänkte att när han väl var där med sitt spö kunde han väl lika gärna fiska lite. Så han stod och kastade ut sin tasmanska djävul, med trekrok och hullingar och allt, i sjön och vevade in, kastade ut och vevade in. Det gick per automatik, inte tänkte han mycket på det, kalla det meditation. Istället vände han nosen mot solen som en solros (fast mer röd än gul) och tänkte att nog är det skönt med sommar i oktober. Han funderade på vilken dag det kunde vara, troligen tisdag eller onsdag. Tänkte ett slag på vad klockan var, mätte solstålarnas luxvärde med ögonlocken och kom fram till att det började närma sig middagstid. Jo, det stämde nog, viss hungerskänsla började infinna sig, tänkte han och beslutade att trots allt njuta av dagen en stund till. Rätt vad det var högg det då till i den tasmanska djävulen och innan han visste ordet av hade han dragit upp en storslagen abborre, som mycket väl kunde mäta sig med de storslagna abborrar han vid andra tillfällen dragit upp, och som skulle få lov att ställa upp som dagens middagsmål. Så blev det också, och det var gott.

Idag sken solen och han behövde luft, lämnade fiskespöet hemma för säkerhets skull. Han vill ju inte bli trött på abborre. Det gick bra, ingen såg honom och det var lä vid sjön trots att stormbyarna låg i luften.

Sådant kan skärgårdslivet te sig i mitten av oktober år 2010, i alla fall om man sysslar med naturromantik snarare än naturalism.

i huset med väggar

I huset med de tunna väggarna är dagarna sig lika. De börjar kyligt och noterar svaga vindar eller blåa fält mellan vita moln, de ser vimpeln som slagit knut på sig själv, två gånger, och hör radion som rapporterar om världen som tydligen är stor och eländesrik eller på sin höjd politiskt labil. I Vänern flyter vattennivån 18 centimeter ovan den på sjökorten utsatta nivån, det är två centimeter bättre än i Stockholmsområdet men långt ifrån rekordsiffrorna på orienten.

Overksamhet leder till leda. Huset är emellanåt fullt av overksamheten och ledan. Huset, det bruna på hällen, söker då gärna distraktion istället för verksamhet och kvar blir ingenting, inget vin, inget godis, inga ord, ingen tro, inget gjort. Huset vill vädra ut och börja om, vill spy upp tomma ord och sockerchocker och trugar med utomhusliga förslag som att "gå och fiska" eller "ut och plocka svamp" men då måste han slutligen säga ifrån. Nej! Fisken är slut och svampen är slut och han är här för att lägga ord i långa rader, rätt ord i rätt rader till dess de läser sig själv och vänder blad.

Han ber senare om ursäkt. Lovar att tända den där brasan som huset, och han också i smyg faktiskt, längtar efter när morgonkylan smitit in genom de olåsta sommardörrarna. Snart tänder jag brasan, lovar han och drar den tjocka rutiga filten över fötter och ben och lämnar sen tecken på vita papper, svarta tecken i perfekta rader. Det finns ord men knappt nåt vin, och det behövs inte, det har det aldrig gjort. Ord blir tyngre om de inte sägs så ofta, han är inte säker på vad det innebär, om det är bra eller dåligt, men han frågar huset och det tycker nog att det är trevligt med sällskap även om det kan bli lite mycket ibland.

En dag, det är fullt av blå fält mellan vita små moln, promenerar han till blandskogen och sätter sig på en sten och bara sitter. Och nu är det så konstigt att ledan inte finns, att stillheten är något annat, att han är stenen och skådespelet pågår runt ikring. Där flyger gjusen, där växer mossan på tallen trots att den är så ung, där rasslar familjen asp som vore de en fors och där gnuggar broder rönn sina spinkiga händer efter att ha fått en hel skur av strålar från herren vår SOL. Det ska han minnas i vinter, tänker han, och säkert broder rönn också.

Huset med sommarväggar har stått pall för ännu en dag och väntar med spänning på brasan som snart, så snart ska värma inifrån och ut och skicka sina egna sällsynt uttalade ord upp mot herren vår SOL som tack för att väntan är över, som tack för att dagarna går.

dagsländans flykt

Dagsländan är verklig. Om förmiddagen sprudlar hon och leker utanför hans fönster. Hon flyger för allt hon är värd, lockad av var rörelse och doft fångar hon varje solminut och uppströmsvind, fångar precis hela sin dag.

Han, betraktaren, är inte riktigt likadan, trots att han borde, trots att deras verklighet egentligen är densamma. Dock försöker han. Han efterliknar och härmar men det finns en väsentlig skillnad, det finns ett (för sländan?) ofördelaktigt konkurrensfaktum, en däggdjurslyx, ett medelklassprivilegium: Varenda dag så föds han åter, varenda morgon lämnar han sin sovsäckspuppa. Det gör han förvisso liksom sländan, ljus till sinnes, ser framför sig det tomma bladet, förväntansfull av utsövdhet, redo att älska sin värld och dag.

Det varar ungefär till middagstid, sen börjar sländan lära känna sin värld. Då har hon hunnit smaka skivling, bär eller nektar, hon har pressat sina vingar till fulländad flykt och hon har känt underbar styrka och frihet, där på toppen av sitt liv. Då sätter hon sig ner en stund och spanar efter en vän. Det är gott att ta igen sig något, att vila vingarna i solsken. Men en vindpust som säger "jag är höst" sveper in, det kommer en till och en till och solen skyms av mörka moln. Hennes värld har blivit kyligt grå i eftermiddagens tid. Hennes längtan efter en växelvarm vän växer sig ännu starkare. Sländans sommardag går mot sitt slut när solen går i moln.

Betraktarens sinnesstämning följer sländans liv och när solnedgången kommer, ser han också ett slut. Bröstet töms på mening och mod och behovet av vänners närhet gör sin stämma hörd. Detta är väntat, om än oväntat varligt. Han sörjer sländans bortgång men hyllar också dess liv, ty hon har levat fullt och i leken spridit glädje och i solen har hon speglat sig och lyckan har hon förhoppningsvis fått dela med en vän. Han kan avundas hennes extremism. Hon tvingas till att leva för allt vad hon är värd. Hon är rymlingen, dömd utav tiden utan rättegång eller försvar - för att hon ville leva - , på flykt den sista dagen före verkställandets datum. Hon vet att hon kommer förlora, att hennes öde är att dö, men just därför vet hon också vikten av att leva. Han avundas henne, men ömkar henne ock, helt enkelt för att hans nu måste delas med igår och imorgon.

De första veckornas herdeidyll, den sammansmältning han i pastoralstadiet så färgrikt ville teckna, har nu regnat eller blåst iväg. Hösten är i antågande, om än alltjämt i kamp med sensommarn. Nattens stjärnor är kalla och vassa, de sticker hål på var dags bubbla. Naturen är underbar. Naturen är obarmhärtig.

En slända somnar inatt, en annan vaknar imorgon.
Han närmar sig nästa stadium. Det postpastorala.

Sammansmältning

Således. En gradvis utveckling mot skogsintegration.

Vid kanten av sjön, den med norrlandskomplex, kallad Hemträsk, mellan vass och rödgul trumpetsvamp, ligger kanoten stjälpt uppochner och drömmer om våtare tider. En dag tog han paus från sin skrivarverkstad, gav sig neråt till sjön och väckte med ett plask såväl minnen som farkost till liv. Vinglig, hans färd, fastän säker ändå, fylld av framfart med flytväst och sol. En ensam spinnare i mörka sjön dras efter i spänningslinan, hänger helt enkelt med och glimmar ikapp med var vindkrusad våg.

Man måste offra lite bekvämlighet för att bli uppfriskad, tänkte han då han spritt språngande och blek dök från klippan ner i det till synes bottenlösa djupet. Han hade äntligen hoppat i och fyra kast senare kom äntligen den första abborren upp. Dock var han ännu ej redo att döda, inte en så liten sprattlande själ (en stor ful fisk vore en annan femma, en hel middag), som i princip var han själv: hungrig och naiv med rödskimrande fenor. Någon middagsmättnad bjöd inte sjön på den dagen, men han kände trots allt tacksamhet, det var ett första erkännande, en början till acklimatisering, till acceptens. Han hade offrat, hoppat i, fått tillbaks och återsläppt. Ett förtroendeuppdrag.

Nästa morgon satt en fästing på skinkan. Erkänsla! (Insekterna var överlag ganska lättflörtade, icke fördömande, men likväl en god indikator på att han var något på spåren - myggorna älskade honom sedan länge.)

Han tog cykeln till affärn. Släpade den över hälleberg och ris och moss och rot och barr och så vidare. Snart såg han rådjuren, viltbruna och bedårande. De sprang, men inte så långt. Stigen höll upp och vägen tog vid och han for fram med vindens fart. En mil var det dit (en och en halv om man cyklade fel) och han kom fram och affärn var stängd. Hade nu samhället redan stängt sina dörrar för honom? Betydde det å sin sida att hans metamorfos hade startat? Ännu kände han namnet på endast ett fåtal svampar och än hade han inte ätit nån fisk, bären var goda men ganska snart slut. Nej, än behövde han en samhällets öppna dörr för att mätta sin hunger (kanske ville han också ha det så). Han knackade på. De öppnade upp! Han bunkrade och cyklade tunglastad och körde nästan på älgen som stod mitt på vägen och tuggade gräs som en ko. Skogsintegration av en samhällsvarelse. En älg på en väg.
Bitarna faller på plats, som när ekorren släpper frökapslar i hans hår. Tillfälligheter? Javisst. Ledtrådsbevis? Absolut.

Jägaren säger: "det gäller att förstå sitt byte, att tänka som bytet gör", men han tänker: "fisken och jag förstår nog varann, ingen vill döda och ingen vill dö, fast ibland får man hoppa i eller upp, byta bort sin bekväma värld och sprattla en stund där på andra sidan." En hållbar kompromiss. Ett uppfriskande förtroendeuppdrag.

Således. En gradvis utveckling mot skogsintegration.

att hitta rätt

Om man går uppför backen, förbi de små kärrorna som ligger uppradade i sluttningen och väntar på att precis deras ägare ska hoppa iland med bagage för tungt för att bära, om man alltså fortsätter förbi dessa kärror och drar eller släpar eller bär sitt bagage förhand uppför backen och sen följer stigen som viker av åt vänster och sen delar sig i två men om man tar första höger och andra vänster tills man kommer till ledsna enen som måste stagas med ett rep om livet men som trots några vissna barr ändå välkomnar en resenär eller vandrare, då har man kommit rätt.

För det är där, i det brunmålade huset, där humlen klänger på morgonverandan, där gröten kryddas med blåbär och lingon och tystnad och solen som lyser från klarare himlar med stjärnor som myllrar om natten, det är där han nu sitter med sitt skägg och sin laptop och sin strävan att skapa nåt nytt. Han ställer om dygnet till barndomens tider och ger sig iväg för att gå, innan kaffet, innan grötkok, innan sommargäster och svampplockare, går han ut för att lära sig hitta och känna igen. Han följer en stig som går neråt sjön, han följer en stig som har snitslade band och som leder till idylliska bonden. Där börjar den väg som det ryktas om, ska leda en ner till affärn.

I skogen krävs ständigt en sinnesnärvaro som lätt kopplas bort i stan, han ser efter bär eller trattkantarell eller rådjur och älg eller örn, han spanar och spejar alltjämt. Men han hör faktiskt asplöv som rasslar och syrsor som lockar och flyr, hur vindarna ändrar den scen man beser, hur ekarna byter blad.

Såväl i havsviken som i sjöarna finns fisk, han har sett dem slå, men ännu har ingen nappat på idén att göra honom sällskap på land. Å andra sidan har han själv ej gått ner i sjön, eller viken, endast duschat nån gång i utomhusduschen där grannarna nog kan se in, men som faktiskt har både varmvatten och draperi - som ursäkt och insynsskydd.

förberedelser för samhälleligt frånfälle

han bereder sig för reträtt. knappast ärofylld men inte heller tragisk. kanske självvald. förmodligen romantiserad. han följer en strömning. försöker ligga steget före men känner sig på många sätt efter, otillräcklig, kliché. han vill bara bli färdig, komma ifatt. sen är han jämbördig eller kanske förbi. måste bara läsa lite till, bredda sig, bilda sig ytterligare lite till. sen ska han skriva. sen kommer orden att flöda och fastna.

han planerar falla ifrån staden och dess störningsmoment. alltid en ambulans, en accelererande provokatör, en avgasdimma. lite lugn och ro, det är allt han begär. en mördande alarmsignal, ett ifredbrytande sms, ett vindränkt telefonsamtal. tystnad, det är det han söker. han inser faran men också måstet. han hoppas att han har vad som krävs. det hela är mycket själviskt. det handlar om hans ego men också om överlevnad. det är kanske samma sak - egots överlevnad.

han lämnar civilisationen men anländer till skogens och sommarstugans samhälle. skärgårdens liv ska nu bli en del av honom. han vet inget om detta liv. han vet inget om sig själv eller den han kommer att bli. önskar bara. arbetsro. tankefrihet. tystnad. enslighet. ångest. nedbrytande. bärplockning. uppbyggande. självkännedom. utveckling. pathos. han är naiv men önskar lära. han tror på möjligheten att förändra, att förändras. han har alltid varit en drömmare i den meningen.

förmodligen sover han för gott för att kunna skriva. kanske kommer det ändras på ön. tystnaden kommer gnaga, ensamheten tära, tårarna ut. han hoppas på egots överlevnad och uppbyggelse.
hösten närmar sig.