jag bor i skogen. eller nästan. snart i alla fall.
varför?
för att Malmö känns lite trångt. för att luften i stan är upptagen, återanvänd, förbrukad.
för att nobelvägens trafikvågor inte är rofyllda. för att nu aldrig finns, aldrig prioriteras eller ens accepteras.
jag bor i skogen för att fly människorna, oljuden, minnena, mig själv.
jag bor i skogen för att finna sinnesnärvaron, bären, ensligheten, mig själv.
det är ett experiment, romantiskt till sin natur, Thoreau-inspirerat utan tvekan, med hopp om att hitta de saknade banden, ursprunget, djupet och slutligen möjligheten att återvända till mänskligheten.
det är en paus och andhämtning.
en prövning. en början och ett slut.
det är ett perspektivskifte, en exil inom landets gränser. en samhällskritik per definition.
det är en dröm som inte får lämnas i fred, som inte får gömmas under sängen, som aldrig får vänta på vackrare dagar.
det är ett plåster och bandage, en (ickeelektronisk) sökning, ett bildningstillfälle.
jag bor i skogen för att det behövs.
