dagsländans flykt

Dagsländan är verklig. Om förmiddagen sprudlar hon och leker utanför hans fönster. Hon flyger för allt hon är värd, lockad av var rörelse och doft fångar hon varje solminut och uppströmsvind, fångar precis hela sin dag.

Han, betraktaren, är inte riktigt likadan, trots att han borde, trots att deras verklighet egentligen är densamma. Dock försöker han. Han efterliknar och härmar men det finns en väsentlig skillnad, det finns ett (för sländan?) ofördelaktigt konkurrensfaktum, en däggdjurslyx, ett medelklassprivilegium: Varenda dag så föds han åter, varenda morgon lämnar han sin sovsäckspuppa. Det gör han förvisso liksom sländan, ljus till sinnes, ser framför sig det tomma bladet, förväntansfull av utsövdhet, redo att älska sin värld och dag.

Det varar ungefär till middagstid, sen börjar sländan lära känna sin värld. Då har hon hunnit smaka skivling, bär eller nektar, hon har pressat sina vingar till fulländad flykt och hon har känt underbar styrka och frihet, där på toppen av sitt liv. Då sätter hon sig ner en stund och spanar efter en vän. Det är gott att ta igen sig något, att vila vingarna i solsken. Men en vindpust som säger "jag är höst" sveper in, det kommer en till och en till och solen skyms av mörka moln. Hennes värld har blivit kyligt grå i eftermiddagens tid. Hennes längtan efter en växelvarm vän växer sig ännu starkare. Sländans sommardag går mot sitt slut när solen går i moln.

Betraktarens sinnesstämning följer sländans liv och när solnedgången kommer, ser han också ett slut. Bröstet töms på mening och mod och behovet av vänners närhet gör sin stämma hörd. Detta är väntat, om än oväntat varligt. Han sörjer sländans bortgång men hyllar också dess liv, ty hon har levat fullt och i leken spridit glädje och i solen har hon speglat sig och lyckan har hon förhoppningsvis fått dela med en vän. Han kan avundas hennes extremism. Hon tvingas till att leva för allt vad hon är värd. Hon är rymlingen, dömd utav tiden utan rättegång eller försvar - för att hon ville leva - , på flykt den sista dagen före verkställandets datum. Hon vet att hon kommer förlora, att hennes öde är att dö, men just därför vet hon också vikten av att leva. Han avundas henne, men ömkar henne ock, helt enkelt för att hans nu måste delas med igår och imorgon.

De första veckornas herdeidyll, den sammansmältning han i pastoralstadiet så färgrikt ville teckna, har nu regnat eller blåst iväg. Hösten är i antågande, om än alltjämt i kamp med sensommarn. Nattens stjärnor är kalla och vassa, de sticker hål på var dags bubbla. Naturen är underbar. Naturen är obarmhärtig.

En slända somnar inatt, en annan vaknar imorgon.
Han närmar sig nästa stadium. Det postpastorala.

Sammansmältning

Således. En gradvis utveckling mot skogsintegration.

Vid kanten av sjön, den med norrlandskomplex, kallad Hemträsk, mellan vass och rödgul trumpetsvamp, ligger kanoten stjälpt uppochner och drömmer om våtare tider. En dag tog han paus från sin skrivarverkstad, gav sig neråt till sjön och väckte med ett plask såväl minnen som farkost till liv. Vinglig, hans färd, fastän säker ändå, fylld av framfart med flytväst och sol. En ensam spinnare i mörka sjön dras efter i spänningslinan, hänger helt enkelt med och glimmar ikapp med var vindkrusad våg.

Man måste offra lite bekvämlighet för att bli uppfriskad, tänkte han då han spritt språngande och blek dök från klippan ner i det till synes bottenlösa djupet. Han hade äntligen hoppat i och fyra kast senare kom äntligen den första abborren upp. Dock var han ännu ej redo att döda, inte en så liten sprattlande själ (en stor ful fisk vore en annan femma, en hel middag), som i princip var han själv: hungrig och naiv med rödskimrande fenor. Någon middagsmättnad bjöd inte sjön på den dagen, men han kände trots allt tacksamhet, det var ett första erkännande, en början till acklimatisering, till acceptens. Han hade offrat, hoppat i, fått tillbaks och återsläppt. Ett förtroendeuppdrag.

Nästa morgon satt en fästing på skinkan. Erkänsla! (Insekterna var överlag ganska lättflörtade, icke fördömande, men likväl en god indikator på att han var något på spåren - myggorna älskade honom sedan länge.)

Han tog cykeln till affärn. Släpade den över hälleberg och ris och moss och rot och barr och så vidare. Snart såg han rådjuren, viltbruna och bedårande. De sprang, men inte så långt. Stigen höll upp och vägen tog vid och han for fram med vindens fart. En mil var det dit (en och en halv om man cyklade fel) och han kom fram och affärn var stängd. Hade nu samhället redan stängt sina dörrar för honom? Betydde det å sin sida att hans metamorfos hade startat? Ännu kände han namnet på endast ett fåtal svampar och än hade han inte ätit nån fisk, bären var goda men ganska snart slut. Nej, än behövde han en samhällets öppna dörr för att mätta sin hunger (kanske ville han också ha det så). Han knackade på. De öppnade upp! Han bunkrade och cyklade tunglastad och körde nästan på älgen som stod mitt på vägen och tuggade gräs som en ko. Skogsintegration av en samhällsvarelse. En älg på en väg.
Bitarna faller på plats, som när ekorren släpper frökapslar i hans hår. Tillfälligheter? Javisst. Ledtrådsbevis? Absolut.

Jägaren säger: "det gäller att förstå sitt byte, att tänka som bytet gör", men han tänker: "fisken och jag förstår nog varann, ingen vill döda och ingen vill dö, fast ibland får man hoppa i eller upp, byta bort sin bekväma värld och sprattla en stund där på andra sidan." En hållbar kompromiss. Ett uppfriskande förtroendeuppdrag.

Således. En gradvis utveckling mot skogsintegration.

att hitta rätt

Om man går uppför backen, förbi de små kärrorna som ligger uppradade i sluttningen och väntar på att precis deras ägare ska hoppa iland med bagage för tungt för att bära, om man alltså fortsätter förbi dessa kärror och drar eller släpar eller bär sitt bagage förhand uppför backen och sen följer stigen som viker av åt vänster och sen delar sig i två men om man tar första höger och andra vänster tills man kommer till ledsna enen som måste stagas med ett rep om livet men som trots några vissna barr ändå välkomnar en resenär eller vandrare, då har man kommit rätt.

För det är där, i det brunmålade huset, där humlen klänger på morgonverandan, där gröten kryddas med blåbär och lingon och tystnad och solen som lyser från klarare himlar med stjärnor som myllrar om natten, det är där han nu sitter med sitt skägg och sin laptop och sin strävan att skapa nåt nytt. Han ställer om dygnet till barndomens tider och ger sig iväg för att gå, innan kaffet, innan grötkok, innan sommargäster och svampplockare, går han ut för att lära sig hitta och känna igen. Han följer en stig som går neråt sjön, han följer en stig som har snitslade band och som leder till idylliska bonden. Där börjar den väg som det ryktas om, ska leda en ner till affärn.

I skogen krävs ständigt en sinnesnärvaro som lätt kopplas bort i stan, han ser efter bär eller trattkantarell eller rådjur och älg eller örn, han spanar och spejar alltjämt. Men han hör faktiskt asplöv som rasslar och syrsor som lockar och flyr, hur vindarna ändrar den scen man beser, hur ekarna byter blad.

Såväl i havsviken som i sjöarna finns fisk, han har sett dem slå, men ännu har ingen nappat på idén att göra honom sällskap på land. Å andra sidan har han själv ej gått ner i sjön, eller viken, endast duschat nån gång i utomhusduschen där grannarna nog kan se in, men som faktiskt har både varmvatten och draperi - som ursäkt och insynsskydd.