Dagsländan är verklig. Om förmiddagen sprudlar hon och leker utanför hans fönster. Hon flyger för allt hon är värd, lockad av var rörelse och doft fångar hon varje solminut och uppströmsvind, fångar precis hela sin dag.
Han, betraktaren, är inte riktigt likadan, trots att han borde, trots att deras verklighet egentligen är densamma. Dock försöker han. Han efterliknar och härmar men det finns en väsentlig skillnad, det finns ett (för sländan?) ofördelaktigt konkurrensfaktum, en däggdjurslyx, ett medelklassprivilegium: Varenda dag så föds han åter, varenda morgon lämnar han sin sovsäckspuppa. Det gör han förvisso liksom sländan, ljus till sinnes, ser framför sig det tomma bladet, förväntansfull av utsövdhet, redo att älska sin värld och dag.
Det varar ungefär till middagstid, sen börjar sländan lära känna sin värld. Då har hon hunnit smaka skivling, bär eller nektar, hon har pressat sina vingar till fulländad flykt och hon har känt underbar styrka och frihet, där på toppen av sitt liv. Då sätter hon sig ner en stund och spanar efter en vän. Det är gott att ta igen sig något, att vila vingarna i solsken. Men en vindpust som säger "jag är höst" sveper in, det kommer en till och en till och solen skyms av mörka moln. Hennes värld har blivit kyligt grå i eftermiddagens tid. Hennes längtan efter en växelvarm vän växer sig ännu starkare. Sländans sommardag går mot sitt slut när solen går i moln.
Betraktarens sinnesstämning följer sländans liv och när solnedgången kommer, ser han också ett slut. Bröstet töms på mening och mod och behovet av vänners närhet gör sin stämma hörd. Detta är väntat, om än oväntat varligt. Han sörjer sländans bortgång men hyllar också dess liv, ty hon har levat fullt och i leken spridit glädje och i solen har hon speglat sig och lyckan har hon förhoppningsvis fått dela med en vän. Han kan avundas hennes extremism. Hon tvingas till att leva för allt vad hon är värd. Hon är rymlingen, dömd utav tiden utan rättegång eller försvar - för att hon ville leva - , på flykt den sista dagen före verkställandets datum. Hon vet att hon kommer förlora, att hennes öde är att dö, men just därför vet hon också vikten av att leva. Han avundas henne, men ömkar henne ock, helt enkelt för att hans nu måste delas med igår och imorgon.
De första veckornas herdeidyll, den sammansmältning han i pastoralstadiet så färgrikt ville teckna, har nu regnat eller blåst iväg. Hösten är i antågande, om än alltjämt i kamp med sensommarn. Nattens stjärnor är kalla och vassa, de sticker hål på var dags bubbla. Naturen är underbar. Naturen är obarmhärtig.
En slända somnar inatt, en annan vaknar imorgon.
Han närmar sig nästa stadium. Det postpastorala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar