nytt syre i något äldre lungor

Det hade gått nästan två månader. Två månader. Det lät betydligt mycket mer än en-och-en-halv vilket i själva verket låg närmare sanningen.

Det var nu snart två månader sedan han lämnade hemmet och staden där nere där världen hade tornat upp sig, där livet spann sina virrvarr av spindelnät som gjorde att han lade benen på ryggen, att han lade jag på hyllan. Pustade ut. Andades ut, ut ,ut och så äntligen in. Nytt syre fyllde lungor som blivit äldre, inte gamla, men definitivt äldre, halvvägs till nåt avlägset. Syre med tallbarrs- och mulltoedoft fyllde friskt de stadsflydda lungorna och försäkrade att allt en gång skulle bli bra, att här i huset med tunna väggar och utomhusdusch och P1 och kamin skulle ingenting torna upp sig skyskrapelikt och hotfullt. Här var tornen kaotiska master med först gröna och sedan gula lapptäckesegel som bit för bit föll av i höststormarna. Det var naturligt och vackert.

Jag låg och kippade efter andan på hatthyllan, låg på paus och avgiftning och han fick rycka ut, fick lära sig skogens och sjöns hemligheter, fick klä sig mot köld och kissa utomhus. Han misstyckte inte, fick sköta sig själv och de något äldre lugnorna som nu andades allt lättare. Dagarna gick, lätta sidor vändes i den tunga traven av böcker. Tunga dagar vändes till lätta nätter eller tvärtom och jag visade allt fler tecken till liv från sin självvalda exilplacering på hyllan. Jag bad ibland att han skulle läsa högt eller spela en låt på gitarren. Han kunde höra att jag sjöng med i refrängerna och förstod då att detta inte kunde fortgå mycket längre. Han hade alltid varit mycket förstående och självuppoffrande (för att inte säga självömkande) och tog en stjärnklar, månbelyst och vindränkt natt beslutet att nästa morgon säga upp sig själv, boka en stadsbiljett i jagets namn och dra sig tillbaks till minnenas och skrönornas rum, till legendernas och fiskehistoriernas salar. Han var en höst som bit för bit hade lappat ihop ett stormrivet täcke, det var inte mer med det. Det var naturligt. Det var vackert.

Jag vakande upp dagen efter i en instängd sovsäck, inget alarm hade tjutit, solen sken sitt förmiddagssken och jag kände mig utsövd och lugn. Jag drog in ett djupt andetag och kände hungern efter dagen kurra. Inget speciellt hade inträffat, men ändå var något förändrat, inte han eller jag eller livet med sina skyskrapor och skärgårdsöar. Nej allt fanns kvar precis som vanligt, det var bara några bitar av ett lappat segel som varit gröna och sen gula som fallit eller flugit med i en vindpust eller stormby och som hade fört med sig ett löfte om att allt en gång skulle bli bra. Jag hittade en tågbiljett bokad i mitt namn till nästa vecka. Jag ska åka hem. Jag ska åka hem efter nästan två månader och jag gör det med insikten om att allting en gång ska bli bra.

Hörde förresten något om att Nobelvägens cykelväg är under utbyggnad...

och det var lä och sol och nästansommar

Det finns ett ställe där det alltid är lä, där eftermiddagssolen för det mesta skiner, dit hösten aldrig når. Dit kan han gå när han behöver komma ut, när han behöver D-vitamin och frisk luft. Det händer att han gör det. Vet ni förresten att solen skiner mycket oftare här ute. Några bevis har han såklart inte, men det är hans teori, tes och slutsats.

Igår var en sådan dag när solen sken på läiga stället vid sjön. Det ligger förresten precis vid sjön. Han behövde luft och tog med fiskespöt, lite troskyldigt, mest för att inte väcka misstanke ifall någon skulle se honom.

Gå till sjön utan fiskespö? Ha!

Nej han tog med fiskespö och kom fram och det var lä och sol och nästansommar och han tänkte att när han väl var där med sitt spö kunde han väl lika gärna fiska lite. Så han stod och kastade ut sin tasmanska djävul, med trekrok och hullingar och allt, i sjön och vevade in, kastade ut och vevade in. Det gick per automatik, inte tänkte han mycket på det, kalla det meditation. Istället vände han nosen mot solen som en solros (fast mer röd än gul) och tänkte att nog är det skönt med sommar i oktober. Han funderade på vilken dag det kunde vara, troligen tisdag eller onsdag. Tänkte ett slag på vad klockan var, mätte solstålarnas luxvärde med ögonlocken och kom fram till att det började närma sig middagstid. Jo, det stämde nog, viss hungerskänsla började infinna sig, tänkte han och beslutade att trots allt njuta av dagen en stund till. Rätt vad det var högg det då till i den tasmanska djävulen och innan han visste ordet av hade han dragit upp en storslagen abborre, som mycket väl kunde mäta sig med de storslagna abborrar han vid andra tillfällen dragit upp, och som skulle få lov att ställa upp som dagens middagsmål. Så blev det också, och det var gott.

Idag sken solen och han behövde luft, lämnade fiskespöet hemma för säkerhets skull. Han vill ju inte bli trött på abborre. Det gick bra, ingen såg honom och det var lä vid sjön trots att stormbyarna låg i luften.

Sådant kan skärgårdslivet te sig i mitten av oktober år 2010, i alla fall om man sysslar med naturromantik snarare än naturalism.

i huset med väggar

I huset med de tunna väggarna är dagarna sig lika. De börjar kyligt och noterar svaga vindar eller blåa fält mellan vita moln, de ser vimpeln som slagit knut på sig själv, två gånger, och hör radion som rapporterar om världen som tydligen är stor och eländesrik eller på sin höjd politiskt labil. I Vänern flyter vattennivån 18 centimeter ovan den på sjökorten utsatta nivån, det är två centimeter bättre än i Stockholmsområdet men långt ifrån rekordsiffrorna på orienten.

Overksamhet leder till leda. Huset är emellanåt fullt av overksamheten och ledan. Huset, det bruna på hällen, söker då gärna distraktion istället för verksamhet och kvar blir ingenting, inget vin, inget godis, inga ord, ingen tro, inget gjort. Huset vill vädra ut och börja om, vill spy upp tomma ord och sockerchocker och trugar med utomhusliga förslag som att "gå och fiska" eller "ut och plocka svamp" men då måste han slutligen säga ifrån. Nej! Fisken är slut och svampen är slut och han är här för att lägga ord i långa rader, rätt ord i rätt rader till dess de läser sig själv och vänder blad.

Han ber senare om ursäkt. Lovar att tända den där brasan som huset, och han också i smyg faktiskt, längtar efter när morgonkylan smitit in genom de olåsta sommardörrarna. Snart tänder jag brasan, lovar han och drar den tjocka rutiga filten över fötter och ben och lämnar sen tecken på vita papper, svarta tecken i perfekta rader. Det finns ord men knappt nåt vin, och det behövs inte, det har det aldrig gjort. Ord blir tyngre om de inte sägs så ofta, han är inte säker på vad det innebär, om det är bra eller dåligt, men han frågar huset och det tycker nog att det är trevligt med sällskap även om det kan bli lite mycket ibland.

En dag, det är fullt av blå fält mellan vita små moln, promenerar han till blandskogen och sätter sig på en sten och bara sitter. Och nu är det så konstigt att ledan inte finns, att stillheten är något annat, att han är stenen och skådespelet pågår runt ikring. Där flyger gjusen, där växer mossan på tallen trots att den är så ung, där rasslar familjen asp som vore de en fors och där gnuggar broder rönn sina spinkiga händer efter att ha fått en hel skur av strålar från herren vår SOL. Det ska han minnas i vinter, tänker han, och säkert broder rönn också.

Huset med sommarväggar har stått pall för ännu en dag och väntar med spänning på brasan som snart, så snart ska värma inifrån och ut och skicka sina egna sällsynt uttalade ord upp mot herren vår SOL som tack för att väntan är över, som tack för att dagarna går.