i huset med väggar

I huset med de tunna väggarna är dagarna sig lika. De börjar kyligt och noterar svaga vindar eller blåa fält mellan vita moln, de ser vimpeln som slagit knut på sig själv, två gånger, och hör radion som rapporterar om världen som tydligen är stor och eländesrik eller på sin höjd politiskt labil. I Vänern flyter vattennivån 18 centimeter ovan den på sjökorten utsatta nivån, det är två centimeter bättre än i Stockholmsområdet men långt ifrån rekordsiffrorna på orienten.

Overksamhet leder till leda. Huset är emellanåt fullt av overksamheten och ledan. Huset, det bruna på hällen, söker då gärna distraktion istället för verksamhet och kvar blir ingenting, inget vin, inget godis, inga ord, ingen tro, inget gjort. Huset vill vädra ut och börja om, vill spy upp tomma ord och sockerchocker och trugar med utomhusliga förslag som att "gå och fiska" eller "ut och plocka svamp" men då måste han slutligen säga ifrån. Nej! Fisken är slut och svampen är slut och han är här för att lägga ord i långa rader, rätt ord i rätt rader till dess de läser sig själv och vänder blad.

Han ber senare om ursäkt. Lovar att tända den där brasan som huset, och han också i smyg faktiskt, längtar efter när morgonkylan smitit in genom de olåsta sommardörrarna. Snart tänder jag brasan, lovar han och drar den tjocka rutiga filten över fötter och ben och lämnar sen tecken på vita papper, svarta tecken i perfekta rader. Det finns ord men knappt nåt vin, och det behövs inte, det har det aldrig gjort. Ord blir tyngre om de inte sägs så ofta, han är inte säker på vad det innebär, om det är bra eller dåligt, men han frågar huset och det tycker nog att det är trevligt med sällskap även om det kan bli lite mycket ibland.

En dag, det är fullt av blå fält mellan vita små moln, promenerar han till blandskogen och sätter sig på en sten och bara sitter. Och nu är det så konstigt att ledan inte finns, att stillheten är något annat, att han är stenen och skådespelet pågår runt ikring. Där flyger gjusen, där växer mossan på tallen trots att den är så ung, där rasslar familjen asp som vore de en fors och där gnuggar broder rönn sina spinkiga händer efter att ha fått en hel skur av strålar från herren vår SOL. Det ska han minnas i vinter, tänker han, och säkert broder rönn också.

Huset med sommarväggar har stått pall för ännu en dag och väntar med spänning på brasan som snart, så snart ska värma inifrån och ut och skicka sina egna sällsynt uttalade ord upp mot herren vår SOL som tack för att väntan är över, som tack för att dagarna går.