Sammansmältning

Således. En gradvis utveckling mot skogsintegration.

Vid kanten av sjön, den med norrlandskomplex, kallad Hemträsk, mellan vass och rödgul trumpetsvamp, ligger kanoten stjälpt uppochner och drömmer om våtare tider. En dag tog han paus från sin skrivarverkstad, gav sig neråt till sjön och väckte med ett plask såväl minnen som farkost till liv. Vinglig, hans färd, fastän säker ändå, fylld av framfart med flytväst och sol. En ensam spinnare i mörka sjön dras efter i spänningslinan, hänger helt enkelt med och glimmar ikapp med var vindkrusad våg.

Man måste offra lite bekvämlighet för att bli uppfriskad, tänkte han då han spritt språngande och blek dök från klippan ner i det till synes bottenlösa djupet. Han hade äntligen hoppat i och fyra kast senare kom äntligen den första abborren upp. Dock var han ännu ej redo att döda, inte en så liten sprattlande själ (en stor ful fisk vore en annan femma, en hel middag), som i princip var han själv: hungrig och naiv med rödskimrande fenor. Någon middagsmättnad bjöd inte sjön på den dagen, men han kände trots allt tacksamhet, det var ett första erkännande, en början till acklimatisering, till acceptens. Han hade offrat, hoppat i, fått tillbaks och återsläppt. Ett förtroendeuppdrag.

Nästa morgon satt en fästing på skinkan. Erkänsla! (Insekterna var överlag ganska lättflörtade, icke fördömande, men likväl en god indikator på att han var något på spåren - myggorna älskade honom sedan länge.)

Han tog cykeln till affärn. Släpade den över hälleberg och ris och moss och rot och barr och så vidare. Snart såg han rådjuren, viltbruna och bedårande. De sprang, men inte så långt. Stigen höll upp och vägen tog vid och han for fram med vindens fart. En mil var det dit (en och en halv om man cyklade fel) och han kom fram och affärn var stängd. Hade nu samhället redan stängt sina dörrar för honom? Betydde det å sin sida att hans metamorfos hade startat? Ännu kände han namnet på endast ett fåtal svampar och än hade han inte ätit nån fisk, bären var goda men ganska snart slut. Nej, än behövde han en samhällets öppna dörr för att mätta sin hunger (kanske ville han också ha det så). Han knackade på. De öppnade upp! Han bunkrade och cyklade tunglastad och körde nästan på älgen som stod mitt på vägen och tuggade gräs som en ko. Skogsintegration av en samhällsvarelse. En älg på en väg.
Bitarna faller på plats, som när ekorren släpper frökapslar i hans hår. Tillfälligheter? Javisst. Ledtrådsbevis? Absolut.

Jägaren säger: "det gäller att förstå sitt byte, att tänka som bytet gör", men han tänker: "fisken och jag förstår nog varann, ingen vill döda och ingen vill dö, fast ibland får man hoppa i eller upp, byta bort sin bekväma värld och sprattla en stund där på andra sidan." En hållbar kompromiss. Ett uppfriskande förtroendeuppdrag.

Således. En gradvis utveckling mot skogsintegration.